Vilket pucko jag är.

Två jobb hade jag idag och ändå ont om tid.

Första jobbet var svårt och begränsat.

Slutade med att jag fotograferade min egen fot på hemmatoalettens golv och vi får se om det funkar i tidningen, kolla DN i morgon.

Andra jobbet lät oxå som ett standardjobb, långt borta, trafikköer och kanske inte riktigt vad vi hoppats på.

Men jag hade fel i allt.

Något  skulle ske och två personer  skulle mötas igen efter 30 år, en hjälten och en räddad. 

Solskenshistoria tänkte vi alla i den lilla skaran som stod på en parkering och väntade på huvudpersonen.

Tillslut  dök han upp  i en röd bil och då stannade tiden.

Två vuxna män omfamnar varandra gråter och blir stående en lång stund.

Märker på mig själv att tårar rinner bakom kameran och jag måste koncentrera mig för att fortsätta att jobba.

Ta några till exponeringar och fånga ögonblicket som blev till minuter.

På väg hem från jobbet sänder jag båda jobben från bilen och tänker  på vilket fantastiskt jobb jag har. 

Vara med om nya  saker och liksom smaka lite extra på livet.

Skäms när jag inser att på väg till detta jobbet tänkte jag mest på vilka bilköer jag skulle fastna i.

Vilket pucko jag är.