Två dygn kvar av OS och slutsummeringen
börjar.
Medaljlistor och jämförelser med andra länder
och andra år.
Guld är värt mer än silver och brons i
statistikens värld men inte i den riktiga.
Säg den som höll tillbaka tårarna när man såg
Jimmy Lidbergs bronsjubel eller glädjetårarna hos Lisa Noren för hennes silver.
Vissa gånger vinner man över sig själv men
inte över alla, ibland både och.
Idag träffade vi Håkan Dahlby i Kungsträdgården där han och hans silver
lyste mera än allt annat.
Jag frågade honom lite försynt om han kände
igen mig men hann inte färdigt meningen innan jag fick en jättekram. Sen
stannade autografkön i fem minuter när Håkan satt sig ner bredvid mig och
berättade om att hans Pappa hastigt gick bort i våras och hur Håkan plötsligt
efter grundomgången i OS insett att han just han gått till OS final och att det
var hans tur denna gången. Att Håkan själv bara visste att det skulle gå bra i
finalen för det var menat så.
Jag har själv sett Håkan skjuta OS i Athen och
Bejing, vilket slutade i tårar.
OS i London slutade också i tårar för denna
gången vann Håkan Dahlby över sig själv och då väger silver mer än guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar