Ruffie stjärnor

Äntligen

Skulle jag sagt för 30 år sedan när jag läste detta.

Då var jakten på snö och isar väldigt viktigt.

BP till Allsvenskan

Nervös väntan och sanslöst jubel på en pub i Gamlastan .

Tobak

Torsdagen tillbringade jag i Södertälje och följde Länstyrelsen och polisen när de gjorde kontroller efter smugglad tobak.

Snö

Intressant dag som började med halsont och slutade med snöfall.
Däremellan gjorde jag ett större jobb som var väldigt intressant.
Fick bland annat lära mig vad en 10 kronorsvara kostar och hur framtidens energidryck ser ut:-)

Dagens hjälte

Anders Gärderud, läs här.

Inte ofta

Översättning

Grymt bra hemsida här.
Längtar till Värmland

ttär natsäN

Kolla här

Torbjörn Jakobsson

Torbjörn fyller 50 år idag och Dareberg skriver fint här.
Jag grattar och skrattar när jag tänker på allt roligt vi gjort ihop.
Alla konstiga skidorter, skidbackar och längdspår vi besökt.
Som på bilden tex, när vi en tidig morgon tar liften upp i Whistlers OS backe och den kalla vinden får det att se ut som jag har läppstift.

Tur att jag hann få bort eyelinern:-)

Foto: Torbjörn Jakobsson

VM silver

Igår var det exakt 9 år sedan denna bilden togs.
Sverige förlorade finalen mot Tyskland men Victoria Svensson var mycket stolt över silvermedaljen.
På Svenskornas hotell bodde även Tyska laget som firade guldet med ett bad i poolen.

Jan Fleischmann, specialist på det speciella.

Idag har Jan Fleischmann vernissage på Gutenberghuset i Mariestad.                 

Jan är nog den mest osannolika fotograf jag mött i hela mitt liv. Ena dagen bevakar han VM finaler i fotboll och nästa dag fotograferar han kyrkokören i Mariestad. Han är specialist på det speciella och har en oerhörd förmåga att fotografera det som är omöjligt oavsett om det gäller en sällsynt tiger eller en hockeymatch i Pakistan. Tre fotoböcker har Jan publicerat och de innehåller bilder och historier ni inte trodde fanns.

Foto:Jan Fleischmann

Du ska snart ha utställning i Mariestad. Vad kommer den att innehålla

Jag vill visa min farmor Steffi Fleischmanns målningar. Hon arbetade som modetecknerska, föddes i Bratislava, utbildad i Wien, flydde från nazisterna med min pappa, farfar och sina två systrar. Jag fick aldrig träffa henne. Hon gick bort året innan jag föddes.

Men så ska jag visa några av mina bilder på de hotade djuren som snöleoparderna, jaguarerna, tigrarna och andra kattdjur och några minnesvärda ögonblick från damernas fotbolls-VM i Tyskland förra sommaren som jag följde från Sveriges första gruppspelsmatch till finalen mellan USA mot Japan.

Foto:Jan Fleischmann

Berätta lite kort om vem du är?

En 48 årig västsvensk som brinner för att skildra de hotade vilda djuren men även att få bevaka internationella ishockey och fotbollsturneringar. Sedan 1989 arbetar jag 60 % som fotograf på Mariestads-Tidningen som ingår i NWT-koncernen. Jag frilansar också och följer framförallt damfotbollen för tidningen Svensk Damfotboll som ges ut av Urban Emilsson i Vänersborg. Jag har varit på samtliga damfotbollsturneringar från 1995.

Foto:Jan Fleischmann

Varifrån kommer ditt stora naturintresse?

Det började tidigt när jag bläddrade i djurböcker, såg tv-filmer, och redan vid sex års ålder var jag helt betagen av "Djungelboken". Men jag minns även den brasilianske fotbollskungen Pelés dribblingar och hur han blev nedsparkad under fotbolls-VM 1970.

Foto:Jan Fleischmann

Hur lyckas du finansiera alla reportageresor?

Med envishet, och en viss naiv inställning att det ordnar sig alltid. Bara jag kommer hem med den bilden eller upplevelsen så kan jag förmedla detta till hela världen. Så blir det sällan när vardagen gör sig gällande med räkningar men jag försöker betala in de i förväg. Ofta har jag haft något enstaka reportage eller ett uppdrag på gång som kan generera lite pengar så jag inte spränger mig helt ekonomiskt. Jag försöker bo billigt men ibland är inte detta praktiskt möjligt.

Foto:Jan Fleischmann

Du reser mycket i extremt svårtillgängliga områden.

Vilka är dina tre viktigaste tips?

Bli vän med de erfarna guiderna och lokalbefolkningen som borde känna mest till var framförallt skygga djurarter finns. Våga anförtro dig till dem. Men säg också ifrån om du känner att de använder fel arbetsmetoder som riskerar att stressa de känsliga arterna.

Ofta finns gemensamma intressen att lätta upp tillvaron med som att fotboll kan nästan alltid vara en kontaktskapare eller som förra våren att lämna lägret i norra Indien för att se VM-semifinalen i cricket i en större by som hade electricitet. Och sedan återvände vi till tälten. Jag delade deras intresse för sport och förstod hur viktigt det var för dem (min kock, guide, och allti i allo) att inte missa matchen.

Undvik alltför våghalsiga risker. Säger en spårare i ett bergsområde i Kirgizistan att det är för farligt att fortsätta att följa spåren efter snöleopardhannen på grund av lavinrisk och att jag inte rent fysiskt eller tekniskt skulle klara bestigning så lita på honom. Han säger inte detta till mig för att djävlas utan han har insett mina begränsningar.

Men också att ha backup planer. Nu senast med en vän från Helsingborg när vi var ute efter jaguarer i Brasilien. Vi hade under en veckas tid både hört och skymtat katterna och även väntat några timmar på en strand mitt emot en ö där katterna varit mycktet aktiva, men förutom ett kort men fint kvällsmöte med en vacker hona inte fått se några fler. Vi drog då nästan direkt till ett annat område där jag tidigare haft fina möten med djuret. Vi lyckades få fler möten och tydligare bilder men på bekostnad av att jag missade en planerad föreläsning i staden Corumbá eftersom bensinen i hyrbilen sinade och när vi fick tag på mer drivmedel kom vi tillbaka för sent till staden Cuiabá och jag missade mitt flyg till Corumbá.

Foto:Jan Fleischmann

Vad är det bästa du upplevt på en reportageresa?

Jag vill helst skilja på reportage när jag skildrat t ex flyktingarna från Rwanda mot när jag spanat efter skygga djur även om det delvis blir reportage där också. Sydafrika 1996 blev en väldigt lyckad mix där fick jag uppleva både närkontakt med vithaj, fotbollslaget Soweto Ladies, Nelson Mandela tala i Pretoria, leoparder, noshörningar (en till fots). Största enskilda djurupplevelserna är jaguarhannen som klättrade upp i trädet i det sydamerikanska våtmarksriket Pantanal 2005 och som därifrån hoppade ner och tog en fågel. Han stirrade rätt in mig på några meters avstånd. Dessutom var det perfekt fotoljus.

Och så när jag äntligen efter flera års tidigare försök fick möta en vild snöleopard våren 2011, en hanne som ropade efter en hanne i det kärva indiska bergsområdet Ladakh och sedan vandrade på bergskammen.

Foto:Jan Fleischmann

Vad är det sämsta du upplevt på en reportageresa?

Att under en månads tid och extremt noga förberedelser inte lyckas få se den snöleopardhona jag väntat på skulle komma ner till ett reservat vid Chitralfloden i nordvästra Pakistan. Nästan mer tråkigt kände jag för de strävsamma äldre mannen som dag ut tålmodigt väntat med mig och som inget hellre önskade att jag skulle få se deras "purdum" som de kallar djuret. Vi pratade om Al Quaida, Usama Bin Laden, talibanerna, attentaten, men allt överskuggades av att inte snöleoparden visade sig.

Foto:Jan Fleischmann

Läs mera om Jan Fleischmann och se hans bilder här 

Definen Ariel

Ibland kan man få för sig att man gjort alla jobb som går att göra.

Sen ringer bildredaktören och delar ut ett uppdrag man aldrig hört talas om.
Knasigt och roligt men nu har jag klappat en delfin oxå:-)

Tandläkaren

Igår var det tandläkartid för lilla dottern P.

P var lindrigt intresserad och hon höll mig stenhårt i handen när vi satt i väntrummet.

Frågorna var många och enkla

-       -   varför måste man gå hos tandläkaren, gör det ont, varför är taket vitt och när får vi gå hem?

Ett dygn senare sitter jag själv i en tandläkarstol med munnen full av slangar och borrar.

Min livslånga tandläkarskräck gör att jag spände mig som en fiolsträng och jag försökte tafatt hitta nått trevligt att tänka på.

Sen minns jag de två små händer som höll min igår och allt känns bättre.

Det roligaste ?

Konstsim kan vara det det roligaste som finns att fotografera.
Avslutar jobbveckan med 2 timmar i vattnet.
Bra sätt att rensa hjärnan på.

3 månader och 3 timmar

Exakt så länge sedan är det som Jonny tog denna bilden på mig.
Känner fortfarande trycket av vattnet och knotten i ansiktet.
Syret i luften och lugnet i skogen.
Står där om 9 månader igen eller redan inatt.

Erich Stering

Förra fredagen avtackade vi Erich Stering efter 42 år på DN.
102 länder har han arbetat i och gjort massor av vanliga fotojobb hela vägen fram till pension.
Gänget på bilden är vi som åt middag med Erich på kvällen.
Lite nostalgiskt och vemodigt men Erich bara skrattade och berättade tokiga historier om hur det var förr.

Tack Erich.

Smörbullens dag

Svårt att missa kanelbullarna idag men hittade inget bra recept.

Ringde en mästare i ämnet och fick många tips och några frågetecken.

- Ska du knåda för hand?

Allt skrevs ner på en lapp och sedan bara tvätta händerna noga (inte göra som praktikanten som tappade ett plåster i 60 liter deg).

När jag tvättar händerna hittar lilla dottern min lapp och ”pimpar” den lite.

En treåring hinner rita mycket på en minut och de mästerliga baktipsen blev mycket svårtydda.

Kommer mest ihåg att ABSOLUT inte snåla med smöret och det gör jag inte heller.

500 gr gick åt.

Kanske därför som bullarna ser ut att rinna iväg på bakplåten, som jag vet inte vad.

Goda blev de iaf och lilla dottern påpekade flera gånger under kvällen att hon inte hade ont i magen, sen tog hon en till:-)

Kanske var det smörbullar jag bakade, vem vet?

Eller?

Sitter och sorterar gamla klipp efter min vän Niklas Lundin.
Tänker på att det ofta låter som allt var bättre för men kolla in färger, misspass
och kornigheten i denna bild.
Jag tror egentligen det är något annat det handlar om.
Nostalgi, glömska och bara en ursäkt att inte uppskatta det vi har just nu.
Kommer vi om tio år prata nostalgiskt om hur bra det var just då hösten 2012 och önska oss tillbaka?

Eller ska vi vara glada att finns just nu.