Vänern

Var är Dareberg?

Efter gårdagens kofiasko tänkte jag ta en löptur idag.
Obanad terräng och bara springa dit näsan pekar i en timme.
Kanske var det min näsas fel men snart befann jag mig i värsta lervällingen.
Djupa traktorspår och jag började fundera på om Dareberg skulle dyka upp vid nästa lerpöl.
Han är ju mästarnas mästare när det gäller lerfoto, remotefoto och mycket annat.

Själv fick jag en påminnelse om varför jag inte gillar vita joggingskor.
Som ni förstår.

Jag vill vara en cowboy.

Stod på trappan till sommarstugan och borstade tänderna i morse.

Klockan var väl halv tio och jag var så himla nöjd över gårdagens jobb med röjsågen.

Fri sikt ut över Vänern och vågorna på inlandshavet.

Precis då brakar det till några meter från mig och för någon sekund tror jag att det är en älg som kommit på besök, men det var fel.

Ut dundrar ett helt gäng med kor.

Typ 12-15 st som i full fart trampar, fram över tomten.

Hinner inte leta efter kameran men ropar på döttrarna som snabbt kommer och skrattande börjar ropa på korna.

Skratta gör jag också när jag går ner mot stranden för att titta vad som hände och då ser jag plötsligt att en stackars kalv gått ner sig i sumpvassen och kämpar febrilt.

Hur sjutton hjälper man en desperat kalv i nöd, ska jag ringa Nils Jakobsson som är den enda cowboy jag känner?

Lagom som jag börjar skjuta ut båten sprätter kalven upp ur sumpen och kravlar sig upp på land. Vimmelkantig och frustande blöt står den helt stilla och tittar på mig när jag började prata med den.

Det resulterade bara i att den ville hoppa i vattnet igen och jag fick springa på utsidan om kalven och tackla den med full kraft för att den inte skulle braka ut över klipporna mot vattnet.

Hängande runt halsen på kalven så trillar vi tillslut och i luften tänker jag youtube.

Sen rör sig inte kavlen en enda millimeter.

Folk kommer med rep och annat för att hjälpa till men inte fören bonden x2 kommer med grimma och hö så ger den sig motvilligt in i den väntande ko-Taxin.

Själv lyckas jag med att bli trampad av kalven precis innan den kliver på vagnen och det gör hiskeligt ont i foten.

Undrar hur många poäng det gav mig på Cowboy-skalan.

Typ minus.

Slutet gott, alltid knott

Nästan två veckor i Norska laxälvar

Många fantastiska timmar av vatten, tysthet och fina vänner.

Roligaste dagen var när Harry (min laxmentor) fyllde 50år.

Totalt bortglömd trodde han men vi hade samlat familj och många vänner när han återvände till hyttan för lunch.

Rökt lax, ungsbakad lax och laxtårta satt på menyn, vilket är annat än Harrys vanliga mat som oftast bestå av mackor och majonäs i massor.

Tyvärr var laxarna få uppe i Haltdalen och även om gänget fick årets första lax så långt upp i älven så var det annars tomt.

Knott däremot var det gott om och Jonny M provade med både knottnät och röka.

Själv gillar jag inget av dessa och såg därför ut som en rödspätta i ansiktet.

Men det går över.

Däremot går aldrig längtan efter älven över.

Det är bara att blunda sen har det gått 330 dagar och jag är på väg ner i älven igen.

Förväntansfull och gla.

Kanske knäpp, det är jaJ

Foto:Jonny Matsson

På väg

Sitter i bilen på väg hem och tänker på alla mina fina vänner och hur mycket de betyder för mig.
Får ett samtal som skakar om mig och just som jag lägger på och sätter på radion spelas denna låten.
Tanken vandrar och smack krockar jag med 3! fåglar.

     
Stannade för att se hur det gick.
Två flög vidare men en blev kvar livlös på vägbanan, mitt i körfältet.
Lyfter den i benet och bär ut den på åkern där  rapsen börjar bli gul.
Känner mig liten när jag står i dikeskanten med min sprillans nya Volvo när världens vackraste bil
passerar på landsvägen och jag får lust att springa ut i vägbanan och byta med dem rakt av.
Skita i konsekvenserna, ringa DN på måndag och berätta att jag måste betala en ny V70 på nästa lön.

Ford Mustang med gula lampor och ingen fjädring.

I morgon ska jag besöka någon för kanske sista gången, vi vet det båda två.

Lev och våga leva.
Vi har ett liv och då ska vi göra allt.
Livets guld är de människor vi får leva med de vi älskar och de vänner vi har.

Inget annat spelar ingen roll.

Då och nu

68 mil eller 7 timmar och 32 minuter.
Åndå känns det som två helt olika världar.

Julinatt i Haltdalen Foto: Harry Grønoset

Julinatt på Essingeleden

Efter regn kommer solsken.

I den lilla värd jag just nu lever finns inte många problem.

Regn nio dagar av tio, +2 grader, blåst och sura laxar gör egentligen ingenting.

För jag har valt detta och jag vet att jag är priviligierad.

Några av mina vänner har det just nu jobbigt, någon jättejobbigt.

Tänker på dem och att även om det regnar hundar idag så kom vi ett steg närmare nästa dag med sol.

Nu ska jag ut i regnet och njuta av dagen.