Proffsigt

Kanske borde jag ha börjat ana något redan på väg in till jobbet.

Istället för 30-45 min till stadion så tog det över två timmar.

Blä.

Väl på stadion blev jag på bra humör igen för där pågick Special Olympics och massor av glada fantastiska ungdomar tävlade i friidrott eller hejade på kompisar som tävlade.

Mängder av kramar delades ut både före och efter loppen.

På något sätt kändes alla som vinnare även om man kom sist i mål, missade starten eller höll på att träffa mig istället för banan när det var kulstötning.

Populärast personen var Carola som både sjöng, delade ut kramar och blev fotograferad tillsammans med deltagarna.

Fotograferade gjorde även jag men just när jag skulle huka mig för att få en bättre vinkel så sprack mina brallor.

Carola skrattade och jag skämdes.

Flera tävlingar och rätt som det var dök en Elvis-kopia upp för att förgylla tillställningen. Han liksom gled runt och såg till att folk var på bra humör.

Efter det kom 100 meter rullstol och i den klassen fans några riktiga kämpar.

Ruskigt duktiga men mycket svårt att fånga i bild.

Tänkte komplettera med en text och gjorde därför en intervju med av deltagarna som satt helt utpumpad i sin rullstol.

Min första fråga kändes då helt naturlig:

-         Vad var det jobbigaste med loppet?

-         Att springa, blev svaret

Fantastiskt bra svar på en dålig fråga och när jag gick från Stadion tänkte jag på hur proffsigt alla varit på tävlingarna.

Alla utom jag.