Min farfar

Min farfar Fredrik var konstnär.

Han målade, skulpterade, gjorde mosaiker och fotograferade. Inom fotograferandet och konsten så provade han på allt möjligt och blandade gärna. Hans negativ har vi kvar och dessa håller min pappa Gunnar just nu på att scanna in. 

Det var oxå av farfar som jag fick min första kamera en kodak instamatic, jättefin men svår att fotografera med.

                                                                                    Familjen Lindkvist 1948                                       foto: Fredrik Lindkvist

Farfar var även en hejare på att inte städa. 

När det blev fullt på borden i hans stora ateljé så lade han helt enkelt på en ny bordsskiva över skräpet , på golvet lade han bara en ny matta på den gamla och när bokhyllan var full ställde han en ny framför.

Lätt som en plätt.

Farmor var nog en förstående fru och farfar hade alltid nya idéer eller saker att visa oss barnbarn. 

En gång hade han köpt alla reservdelar från ett urmakeri och vi fick kilovis med små kugghjul/ visare att göra konstverk utav. 

En annan gång hade han kommit på ett sätt att sjunga utan att öppna munnen, liksom lite hummande men mycket användbart:)

Eller den fantastiska ide´n han kom på när han under sina sista år bodde på ålderdomshem och inte längre hade någon som ville se hans diabilder. 

Då köpte han en jättestark diaprojektor och visade sina konstverk på grannhusets stora vägg 20 meter bort och halva Borås blev hans publik.

Nu har jag jobbat färdigt med min utställning i Borås och på vägen hem inser jag att jag fått många gåvor av min farfar. 

Kanske ett gott bildöga men oxå min oförmåga att hålla ordning. Som en del vet kallas jag för  "Röran"  och om någon vill veta mera om varför så läs här.

Det sista jag gjorde i Borås var att åka förbi farfar och farmors grav uppe vid Brämhults kyrka. 

Jag valde ut de två vackraste lila rosorna ur den viktigaste buketten och satte dessa i en liten vas vid graven. 

Tänkte lite på hur synd det var att inte farfar fick se min stora fotoutställning.

Men snart kom jag på att han självklart redan varit uppe i Abecitas gamla fabrikslokaler och vandrat runt bland alla bilderna, gått tillbaka och satt sig framför den bilden han gillat bäst. 

Sedan hade han suttit där och tittat på konstsimmerskorna mot den röda himlen, sett dem sväva och flyga och till det hade han börjat sjunga med stäng mun,  liksom lite hummande.

För han hade varit nöjd och stolt.

Sån var han.

Tack farfar.