Dopad kamera

Foto:Dareberg

För vanliga människor börjar OS i London om två dagar.

För de som ska jobba där började det för 1,2 eller 4 år sedan.

För många av de aktiva började det den dag de föddes.

Mikael Ljungberg jublar efter OS finalen

Första gången jag kom in på ett OS så stannade tiden.

Allt var som på TV fast 100 gånger större och bättre.

Jag kände mig väldigt liten och bara några meter från mig befann sig världens bästa atleter varav flera var mina idoler.

Friidrottsarenan under OS i Sydney var som en kokande kittel när vi fotografer vandrade runt i ett dike som gick hela vägen runt arenan.

Varv på varv gick vi runt och letade de bästa positionerna för bilder.

När damernas 100meter skulle avgöras så var Marion Jones jättefavorit och frågan var bara hur långt före alla andra hon skulle vara. Jag valde att stå i fotodiket i höjd med mållinjen. 
Bredvid mig stod en finnig amerikansk 16-årig tjej och tuggade tuggumi.

I ena handen hade hon en freestyle och i andra en trådutlösare till en jättestor och konstig kamera.

Precis innan 100meters finalen kom en stor Amerikan fram till henne och påminde henne om att hon skulle trycka på trådutlösaren när loppet startade.

Idag tolv år senare läser jag om robotkameror (här) och hur snabbt alla ska skicka hem sina bilder. Någon fotograf ska ha med sig 4 kameror, någon annan ska ha 20 st.

Nikon D4 kan fotografera på 200000 ISO och Canon är världsbäst på något annat.

Att vara duktig fotograf är att ha många kameror.

Min packning under Vancouver OS

Det är lätt att känna sig liten och stressad när man möter hundratals fotografer som ska ta samma bild som man själv.

Konstigt nog är det väldigt få av alla fotografer som försöker ta en egen bild av händelserna och därför går det faktiskt att ta en egen bild.

Man måste våga satsa och våga misslyckas för annars lyckas du aldrig.
När man klättar i tak, ute i skogen och under bassänger på ett OS så är det oftast andra Svenska fotografer man möter och denna gång är det deras ögon jag kommer följa.

Lars Dareberg  

Niklas Larsson   

Scanpix    med Jessica, Janerik, Anders, Maj och Tobias

Joel Marklund  

Nils Jakobsson  

Dessutom tänker jag ha koll på ha kolla på

Adam Pretty  

David Burnett 

Tim Clayton 

För även om Robotkameran kommer att ta unika bilder på OS så tappar bilderna sitt unika värde när man levererar 10 likadana bilder från varje sim lopp 14 gånger per dag i 10 dagar.

100 metersloppet för damer under OS i Sydney vanns överlägset av Marion Jones.

Jag chansade på en panorering vid målgången och misslyckades totalt.

Den finniga tjejen med konstiga kameran tog världens bästa sportbild.

Hon var assistens åt Bill Frakes på Sports Illustrated och de två fotograferna David Callow och Bill Frakes hade byggt om en Hasselbladare så att filmen gick med samma hastighet som löparna.

David Callow och Bill Frakes vann förstapris i World Press Photo  med denna bild år 2000 se här, assistenten fick väl ett packet tuggumi eller kanske en ny freestyle.


Sju år senare blir Marion Jones fråntagen alla medaljer eftersom hon var dopad

Frågan blir nu bara om en bild tagen med Robotkamera skulle ta pris i en fototävling.

Robottillverkaren eller den personen/fotografen som tryckt på avtryckaren?
Vem får priset?


Eller är det en dopad kamera?