EXPRESSEN

Har man en gång varit i form så känner man igen känslan och vill alltid tillbaka dit.

Jag menar riktigt i form, så att man kan ta i allt man har och ändå inte bli trött, 

kroppen går på automatik och psyket är frigjort från stoppskyltar.

Ingenting är omöjligt och taket är högt

Det oväntade blir normalt och när den stora chansen dyker upp, då tar man den.

I dagarna är det exakt 19 år sedan jag gick in på Expressen för första gången.

Jag var så in i bänken laddad och satsade allt.

Jag var i form, mitt livs form.

Fick jobba tillsammans med många av mina idoler, lära känna Assur, Thuresson, Delden med flera 

och fick ett enormt stöd från tidningen.

Satt över på min lediga tid reste på allt och halvsov med polisradion om nätterna.

Jag har aldrig varit normal och är ofta för mycket. 

Tränar för mycket, fiskar för mycket, pratar för mycket och ligger på för mycket.

Speciellt att ligga på för mycket och inte ge sig blev på Expressen plötsligt en stor tillgång och när jag väl hittade min plats så blev resan fantastisk.

I kväll tog jag en kort löprunda och kände snabbt att benen var pigga. 

Ökade löphastigheten tog ut stegen och fick bra musik i öronen.

Testade att gå upp ännu mera i steget och plötsligt hade 30 minuter gått.

Känslan var härlig och jag började ana något som man kan kalla vara i form.

Huvudet sprang före och på sista tio minutrarna utarbetade jag tre nya reportageideer som jag skall genomföra.

I dagarna är det många nya fotografer som gör sina första jobb på Expressen och andra tidningar.

Alla kommer att få vara med om massor av intressanta, roliga, hemska och fantastiska jobb.

Jag vet oxå att alla fotografer under vikariaten har chans att vara i form även om det inte känns så just nu.

Se bara till att vara för mycket, satsa allt, ta vara på möjligheterna och tänk på att detta faktiskt är världens bästa jobb.

Ta i allt vad ni kan, våga fråga, kom med idéer och jobba som sjutton.

Då kommer ni att bli i form och jag vet hur det känns.

Lycka till